lördag 24 september 2016

Ska svensken vakna snart?

JAG SÅG ALLT FRÅN MITT FÖNSTER

mohamed omar
Mohamed Omar
Jag har bott i Gottsunda i tretton år, sedan 2005 på Bandstolsvägen. Den vägen tillhör formellt Valsätra, men alla Uppsalabor anser att den är en del av Gottsunda. Vägen kallas i folkmun ”Banditvägen” och det är där ”allt händer”. Gängen styr på gatan. Det langas droger och hot och misshandel sker helt öppet. Det händer att det skjuts med pistol.
Vanligt folk är rädda och håller käft. Man ser hur de snabbt navigerar mellan skaror av värstingar på väg från busshållplatsen till hemmet. Med nedsänkt, ängslig blick. Man vill inte störa, inte att någon värsting ska bli provocerad. Det är framför allt på eftermiddagar och kvällar det är besvärligt. De kan det samlas upp till femtio, ibland ännu fler värstingar, på gatan. På morgnar, ungefär fram till lunch är det lugnt. Då sover de.
Jag ser allt som händer från mitt fönster. Jag hör också vad de säger. Jag kan lite arabiska och uppfattar ord som ”qahbe”, hora, ”swedi”, svensk, ”anik ukhtak”, jag ska knulla din syster. Ordet ”svensk” används som en förolämpning. På somrarna brukar jag ha balkongdörren öppen och då hör jag vad som sägs och skriks på gården. De flesta som bor här är arabisktalande, de äldre pratar arabiska medan ungdomarna pratar en blandning av bruten svenska och bruten arabiska.
Samtalen kretsar kring våld, ”jag ska knulla han”, att driva in skulder, ”jag vill ha mina pengar, fattarö”, att någon tjallat, ”jag svär det är han som snackat, den horungen”, och ibland heta diskussioner om politik i arabvärlden, som för eller emot Assad. Detta sätt att prata har även spritt sig till små pojkar så unga som nio och tio år. De små ser upp till värstingarna och imiterar dem. En gång kom en liten pojke, kanske 7 år gammal, fram till mig och sa att han skulle knulla mig. Flickorna ser man inte så mycket av, de håller sig mest inomhus.
Mina barn kan inte gå och handla själva. Det hände en gång att några killar kom fram till dem, när de kom från affären med en matkasse, och sa: ”Ge mig kassen!”. Jag var dock i närheten och tillsammans kunde vi bara gå tysta därifrån. Vi hade tur. Att vara ute och cykla är det inte tal om. Om man inte är släkt med de ledande värstingarna kan någon bara ta din cykel och du är helt hjälplös. De som har bröder eller fäder som är ledande inom gängen, eller som har ”respekt” på annat sätt, till exempel genom att vara religiös muslim, är dock mer eller mindre fredade. På vår gård finns en liten moské.
Vilka är värstingarna? De består uteslutande av invandrare och barn till invandrare. Som sagt, jag har sett allt från mitt fönster. Det jag observerat är att de som bråkar inte känner sig som svenskar, som en del av vårt samhälle, och jag tror att det är en anledning till att man kan begå brott med sådan lätthet. Det finns en in- och utgruppsmoral. De där utanför vår grupp, de som inte är som oss. Svennarna. De saknar värde och ”heder”. Man rånar och våldtar inte en av ”de egna”. Det är helt otänkbart att ge sig på en muslimsk kvinna med sjal. Men man kan råna och våldta en svenne. Så det finns en slags rasism här.
Sommaren 2016 var det stökigt i princip varje dag. Bilar brann. Folk fick stryk. Stenkastning mot bussar. Vandalism. Stöket nådde sin kulmen i mitten av juli då fullt upplopp bröt ut och pågick i flera dagar. Vi hörde polishelikoptern flyga hela nätterna. En människa dog då räddningstjänsten inte kunde ta sig fram till en lägenhetsbrand. Värstingarna kastade sten på ambulansen. Jag såg allt som hände och filmade en del från mitt fönster. Klippet finns att se på Nyheter Idag här och Upsala Nya Tidning här
Beror stöket på för få fritidsgårdar? Nej, värstingarna har allt de behöver. De har tillgång till avgiftsfri skola och sjukvård som alla andra. Det finns ett bibliotek dit de kan gå och läsa. Det handlar snarare om identitet. Hur man ser på sig själv. Man vill inte göra svenniga saker. Man vill inte vara en sådan där föraktad svenne. Därför kan man inte tala korrekt svenska, även om man kan. Därför kan man inte gå till biblioteket och läsa Strindberg och Selma Lagerlöf. Därför kan man inte ta en promenad i skogen. Därför kan man inte sjunga i kyrkokören. Det är inte den svenska kulturen som stängt ute någon, tvärtom hör den förmodligen till de öppnaste och mest välkomnande kulturerna i världen. Det finns i stället ett tryck inom den egna gruppen mot att anpassa sig.
Hur ska vi lösa detta problem? Ett första steg måste vara att minska invandringen drastiskt. Det är invandringens storlek som är huvudanledningen till att integrationen inte fungerar. En röd droppe kan upplösas i ett vattenglas, vattnet färgas inte rött. Men det säger sig självt att ju fler droppar du har i glaset, desto rödare blir vattnet. Och det är där vi befinner oss nu, på vissa håll påverkas Sverige redan mer av invandringen än vad invandrarna påverkas av Sverige. Kvantiteten, eller volymerna för att tala med Tobias Billström, är helt enkelt avgörande.
Vi behöver också en mer bestämd assimilationspolitik, ett uttalat mål att invandrarna ska försvenskas och bli en del av den svenska kulturen. Detta för att stävja och så småningom få bort in- och utgruppsmoralen som breder ut sig i invandrartäta områden och i stället främja en känsla av samhörighet med Sverige, dess historia, lagar och traditioner. Man bör vara tydlig med att svensk kultur är norm i Sverige, ungefär på samma sätt som man 2009, i den nya språklagen, fastställde att svenskan är landets ”huvudspråk”.
I paragraf 4 står det att svenska är huvudspråk i Sverige, i paragraf 5 att svenskan är samhällets gemensamma språk som alla som är bosatta i Sverige ska ha tillgång till och som ska kunna användas inom alla områden och i paragraf 6 att det allmänna har ett ”särskilt ansvar för att svenskan används och utvecklas”. Denna lag kunde tjäna som underlag och inspiration för hur en lag som gör svensk kultur till ”huvudkultur” skulle kunna se ut.

Om detta måste vi våga tala

En tidig kväll i september stod jag och min dotter vid ett övergångsställe i centrala Lund och väntade på grönt ljus. Hundvalpen snodde runt våra fötter och vi var upptagna med att analysera dagens ridning. En blond, medelålders kvinna och henne lika blonda tonårsdotter stod alltså lugnt och laglydigt vid ett övergångsställe med en hundvalp i koppel när en svart bil kommer farande. 
En man sticker upp huvudet ur takluckan och vrålar
”Jävla blondiner!” 
så högt att den äldre man som kom cyklande samtidigt nästan föll omkull av pur förskräckelse.
”Det var säkert någon som är arg för något du skrivit” 
sade min luttrade fjorton år gamla dotter när vi talade om händelsen över middagen. Både hon och jag är tyvärr vana vid att människor som ogillar mina åsikter tar sig rätten att ge sig på mig – men det här var något annat. Jag finner det osannolikt att någon som bara sett mig på bild känner igen mig osminkad och i ridkläder. Det här handlade inte om vad jag gör, skriver och debatterar, utan om vad jag är, en blond kvinna.
Copyright Kjell Nilsson Mäki i samarbete med Ledarsidorna.se
Copyright Kjell Nilsson Mäki i samarbete med Ledarsidorna.se
Jag har varit med om liknande händelser förr. ”Svennehora”, ”jävla rassehora”. Ovälkomna inviter som, när de avvisats, lett till kränkande tillmälen och ibland handgripligheter. Avsändarna har ofta varit människor med ett icke-europeiskt utseende.
Ibland har jag tänkt att jag skulle samla ihop mina och andra blonda kvinnors upplevelser – ungefär som Fanna Ndow Norrby gjort i boken ”Svart Kvinna” där hon och andra svarta kvinnor berättar om de fördomar, kränkningar och rasistiska påhopp de får utstå. 
Eller kanske skriva en debattartikel, som Jiang Millington, adopterad från Sydkorea, gjorde i Expressen (9/1 2016) där hon beskriver de ruskiga attityder svenska män hyser i relation till asiatiska kvinnor.
Jag har hittills valt att hålla tyst, skakat av mig påhoppen och kommentarerna och gått vidare. Den här gången valde jag att berätta. Jag skrev om händelsen på min facebook, och det visade sig att andra blonda kvinnor känner igen sig, tragiskt nog. En av mina facebookvänner, en ganska välkänd poet och antirasistisk aktivist återgav min berättelse på sin vägg. Diskussionen som utspann sig där påminde mig om varför jag tidigare valt att inte berätta när jag blivit utsatt för kränkande behandling på grund av  mitt utseende, min ”ras” om man så vill.
”Jag blir så trött”, ”Finns hon på riktigt?”, ”rasist” var några av reaktionerna.
Min upplevelse ifrågasattes och förringades av människor som annars är profilerade antirasister. När jag gav mig in i diskussionen med en handfull ”antirasister” fick jag veta att jag ska hålla tyst och inte gnälla, att det är löjligt att jag tycker synd om mig själv och att jag verkar trivas i offerrollen. När jag hävdade att alla människor, oavsett kön, etnicitet, sexuell läggning och politisk åsikt har samma rätt till respekt och samma rätt att vistas tryggt i det offentliga rummet fick jag veta att jag är ”priviligierad” och därför inte har någon talan.  Jag ska alltså, enligt dessa aktivistiska antirasister, helt enkelt tåla att bli kränkande behandlad eftersom jag tillhör den ”ras” som har ”makten”.
Resonemanget är naturligtvis orimligt. Rasism är förkastligt oavsett vem som drabbas. Ett samhälle kan aldrig acceptera att någon blir kränkt med hänvisning till dennes färg, ras, etnicitet eller vad man väljer att kalla det. Det är sannolikt vanligare att människor som har en annan etnicitet än svensk blir utsatta för rasism och hatbrott – men etniska svenskar är inte förskonade. Enligt Susanne Gosenius, samordnare för hatbrott vid polisen i Malmö, utgör cirka en procent av alla anmälda hatbrott, brott mot etniska svenskar (SDS 13/3 2016). Gosenius menar att det sannolikt finns ett mörkertal här. Vi är inte vana vid att tänka att etniska svenskar utsätts för rasism. Den tolkningen ligger helt enkelt inte nära till hands.
Det handlar också om polisens och åklagarmyndighetens oförmåga att hantera den här typen av brott. Jan Helin hävdade att IKEA-morden var ett exempel på hatbrott mot etniska svenskar (AB 25/10 2015). Mördaren Abraham Ukbagabir angav själv som motiv att hans offer ”såg svenska ut”. Den 53-åriga kvinnan och hennes son blev alltså mördade för att de var svenska. Ändå underlät åklagaren att ta med det motivet i åtalet. Ivar Arpi skriver i en kolumn (SvD 16/12 2015) om en våldtäkt på en kvinna i Strängnäs som borde klassificeras som hatbrott.
”I´m gonna fuck you, little Swedish girl” 
sade en av de två asylsökande männen som våldtog henne i en skogsdunge. Detta beaktade dock inte åklagaren, och media rapporterade mycket knapphändigt om denna dimension av våldtäkten.
Ett samhälle som aspirerar på att vara rättvist bör tillerkänna alla medborgare samma rättigheter, liksom samma skyldigheter bör krävas. Principen att ingen får kränkas, särbehandlas eller diskrimineras med hänvisning till essentiella egenskaper som kön och etnicitet måste, för att vara trovärdig, gälla alla medborgare. Att dessa självklara och grundläggande premisser inte delas av alla i vårt samhälle är chockerande.
Incidenten vid övergångstället i Lund har jag skakat av mig för länge sedan – men den makabra diskussion som utspann sig på min antirasistiske väns facebooksida angående det omöjliga i att en vit kvinna skulle bli utsatt för rasism kommer jag sent att glömma.
Ann Heberlein

Värt att fundera på.


Siffrorna kommer från en FBI-rapport 2013. I likhet med Sverige antar jag att det inte gjorts någon senare undersökning eftersom det politiskt korrekta även lamslagit USA. Tänk på det nästa gång media försöker blåsa upp Black Lives Matter i sina nyheter. Eller när presidentkandidater eller svenska politiker tror de gör någon bra när de uttalar stöd för en rasistisk organisation som på gatan vrålar "What do we want? Dead cops! When do we want it? Now!".

Organisationen påminner väldigt mycket om Feministiskt Initiativ som har samma tonläge, men mot män. I deras kampsång sjunger en grupp kvinnor på scen under partiets kongress 2005 om hur de hatar män. Avslutningen lyder "Snubbe gubbe jävla man, bäst du börjar springa, för här ser du en kvinna, som hatar dig så mycket, vi ska slita dig i stycken". Detta belönas med breda leenden på de som sitter i publiken och ett unisont applåderande.

Titta på videon själv, länken hittar du här.

fredag 23 september 2016

Höstig fredag


Vi vaknade vid sextiden. Båda har tre dagars ledigt. Kissen sov vidare när vi låg och småpratade. Väl uppe smet jag i löparskorna och tog en joggingtur på cirka sju kilometer. Det var kallt och ruggigt, en typisk höstmorgon.

Vid lunch tände vi en brasa och dukade fram en bricka med korv och bröd. Elden knastrade och löv singlade ner från träden. Det blev en mysig höstlunch som följdes av en siesta.


Under tiden vi åt såg vi Lenin plötsligt ta ett förvånansvärt smidigt språng rakt upp och landade på taket ovanför verandan. Han hoppade från verandans staket. Sedan spatserade han runt på taket och vidare ut på garagetaket. En stund senare kom han tillbaka och såg inte ut att veta hur han skulle ta sig ner. Då fick pappa Tias rycka ut och lyfta ner honom. 


Eftersom vi inte vill ha honom klättrandes på taket så lyfte vi bort bitar av staketet. Då blev kissen orolig och försökte hoppa från golvet. Det gick inte så bra. Trots att han försökte klösa sig upp så kanade han ner, slog rumpan i verandan och landade på gräsmattan. Imorgon ska vi se om vi kan lyfta ner fler sektioner på staketet. När vi byggt om verandan om två somrar har vi inte detta problemet, men fram till dess får vi vara på vår vakt. 


Nu sitter vi i soffan och ser årets första Norrlandsderby, Norrbotten möter Västerbotten i hockey - Luleå mot Skellefteå. 

Efter ett år av...


... osäkerhet som behovsanställd så upphör det i och med november. Jag fick alldeles nyss en förfrågan från min närmsta chef om en tillsvidareanställning. Jag accepterade självklart. Det betyder att min anställningsform och inkomst nu är tryggad. Det känns skönt. En förutsättning var såklart att jag skulle få vara ledig under jul och de tre veckorna när vi reser till Dominikanska.

tisdag 20 september 2016

Förberedelse inför vinter


Jag kontaktade min vedkontakt i byn för några dagar sedan och signalerade att vi önskade köpa ved. Just då befann han sig ute på älgjakt men idag kom frågan om det gick bra att komma förbi med en säck.

Ann och jag körde ett intensivt träningspass på verandan i trettio minuter. Det är en intervallträning på cirka sju till åtta minuter per omgång. Ingen vila mellan omgångarna utan det rullar på i ett. Passet är vråljobbigt och övningarna är en mix mellan styrka och kondition. 

Vi hade precis hämtat andan när vi hörde en traktor på vägen. Veden var på ingång. Efter lite prat och betalning började vi lasta in klabbarna och stapla dem i prydliga högar. Jösses vad ved det rymdes i säcken. Vi slet. Svetten rann. Ryggen tog stryk. Och i säcken hade det knappt rört sig kändes det som. Men vi fick till slut in allt i boden. Nu ligger den där i dubbla rader på varje hyllplan. Fyra hyllplan fylldes till bredden. 

Om oturen är framme i vinter och vi får elavbrott och inte kan använda vare sig pelletskaminen eller varmluftspumpen så kan vi växla från pellets till ved och behålla värmen. Annars gissar jag på att den mesta veden går åt till att grilla med på uteplatsen. 

söndag 18 september 2016

Stilstudie i skönhet

Magisk morgon


Imorse vid kvart över fem när jag körde till jobbet så var jag tvungen att svänga av E4:an och parkera bilen. Sedan tog jag mig igenom en grind i viltstängslet och klev rakt ut i skogen. Det var knäpptyst ute. Mörket hade börjat lätta och solen slet sönder molnen på himlen. Framför mig låg en liten sjö med tunna slöjor som steg från det varma vattnet. Sjön färgades gul av solen på himlen. Temperaturen låg runt noll grader. Det enda som saknades var braket av en älg eller björn.

Efter någon minut var jag tillbaka i bilen och färden till jobbet kunde fortsätta. Här uppe är morgnarna magiska och det är ibland en fröjd att få åka till jobbet när naturen ackompanjeras så vackert av himlen.