tisdag 30 augusti 2016

Vittnesskildring inifrån asylprocessen

Barn och ”barn”

"Frågan om så kallade ensamkommande flyktingbarn som kallas BUV (barn utan vårdnadshavare) på myndighetsspråk har länge varit infekterad. Detta är inte förvånansvärt då det gäller ett av de mest uppenbara bedrägerierna inom asyl som är förenat med stora samhällskostnader. Att hanteringen av ensamkommande har blivit ett hån mot allt det sunda och rationalistiska hjälper föga att upprätthålla allmänhetens tilltro till samhällsinstitutioner. De som följer denna blogg vet redan att jag de första sex månaderna på Migrationsverket arbetade med just denna kategori av asylsökande.
Enligt LEAN-modellen jobbar man på verket i team som har olika arbetsuppgifter. Vårt team hette barnteamet och arbetade med frågor rörande ensamkommande. Handläggare med andra arbetsuppgifter på enheten brukade tycka synd om oss eftersom vi i princip varje dag fick genomlida fullkomligt absurda situationer som är dock ganska beskrivande för det generella läget på asylområdet.
Till exempel som barnhandläggare hade vi leksaksbilar och dockor på rummen. Det kändes föga passande när det kom ”barn” in i rummet som var både gråhåriga och såg äldre ut än alla andra närvarande inklusive god man och advokat. Vid ett par tillfällen blev det ännu värre då dessa uppenbart vuxna män i 35-års åldern faktiskt hade börjat leka med bilarna.
Det är oklart för mig huruvida detta redskap bara var rekvisita för att övertyga en vilsen besökare i att vi hade att göra med riktiga barn eller ett resultat av ledningens totala avsaknad av kontakt med verkligheten men under mina sex månader hade jag inga sökande som skulle ha haft ett behov av leksaksbilarna och dockorna.
Trots det uppenbara var vi som handläggare tvungna att delta i bisarra spektakel som dagligen utspelade sig på våra kontor och behandla dessa personer som barn. Att en myndighetsperson låtsas som om allting går som det ska hade säkert en lugnande och disciplinerande effekt på gode män och andra deltagare som var mindre inskolade. Dock kunde en och annan god man ibland dela av med sig sina bekymmer lite subtilt genom att reflekterande säga något i stil med:
– Jaa, han ser väl lite äldre ut men å andra sidan ser alla mina sökande från Afghanistan äldre ut så det måste vara nog vara så med alla afghaner.
Vi brukade nicka instämmande och fortsätta med våra meningslösa ”utredningar” som bestod i stort sätt av att skriva ”vet ej” och ”kommer inte ihåg” som svar på alla våra frågor.
Det brukar ibland påstås att alla ensamkommande egentligen är vuxna. Det kan jag inte bekräfta. Däremot av de påstått underåriga som jag träffade personligen (cirka 80-90 sökanden) för olika samtal var 50-60 % inom spannet 20-30 år enligt min uppskattning. Tio till femton procent tillhörde den mest provocerande kategorin av ”barn” – mellan 30 och 40 år gamla. Resten kan definieras som ungdomar och gränsfall – mellan 16 och 20 år. Några riktiga barn – minderåriga under 14 år – hade vi bara några enstaka fall. De förekom så sällan att det var en snackis på fikapauser.
Problemet med falska barn har varit känt sedan åtminstone 2005. Från det året började kurvan av antalet ensamkommande peka uppåt år efter år tills den sköt spikrakt i höjden i hösten 2015. Antalet ensamkommande nådde då hisnande 36 tusen och regeringen blev tvungen att dra i nödbromsen genom att införa id-kontroller för att stoppa i första hand just afghaner som regelmässigt saknade några id-handlingar och uppgav sig vara barn.
Den största delen av regeringens migrationslån på 35 miljarder går åt att bekosta just ensamkommandes uppehälle. Det är till och med bekvämt att räkna det totala beloppet: ungefär en miljon per person och år är vad ensamkommande kostar. Genom att multiplicera en miljon gånger 36 tusen hamnar vi någonstans vid lånebeloppet på 35 miljarder. Kostnaden motsvarar nästan den för det svenska försvaret.
Det är provocerande att lejonparten av Migrationsverkets budget går till den kategori som till en stor del består av fuskare och bedragare. Det märker inte bara svenskar som till exempel träffar 35-åriga ”barn” på skolbänken bredvid riktiga ungdomar utan även vanliga asylsökande som anser att det är orättvist att personer som blåljuger om sin identitet får bekväma rymliga boenden, personal dygnet runt, fritidsaktiviteter och i slutändan PUT medan de som uppgav sin riktiga ålder får dela ett litet rum med flera andra sökanden och kan få ett avslag i slutändan.
Trots att problemet har varit känt sedan länge gjorde Migrationsverket i princip ingenting för att bygga upp fungerande ålderskontroller. Sedan 2012 bedrev myndigheten långdragna förhandlingar med Socialstyrelsen. Istället för att skapa ett effektivt och kapacitetsstarkt system kom de två myndigheterna slutligen fram till att ålderskontrollerna skulle bli ännu krångligare och svårare att genomföra genom att lägga en länk till – en pediatriker som skulle ha det sista ordet. Detta gjordes i rättssäkerhetens namn.
Föga förvånande slutade det in en bilkrasch direkt efter lanseringen när pediatrikerna bara tillstyrkte den uppgivna åldern även i fall med de mest uppenbara vuxna och vägrade att skicka underlag till Migrationsverket. Sedan dess stoppades ålderkontrollerna helt. Nu kräver regeringen förgäves gång på gång sedan ett år tillbaka att återuppta kontrollerna ”så snart som möjligt”. Eftersom samma personer inom Migrationsverket som sänkte systemet innan jobbar även med det nya uppdraget är det inte svårt att föreställa sig vilket resultat de kommer att uppnå.
Trots att Migrationsverket under 2012-2013 utförde ålderstester i enstaka fall gick det mindre bra även när det till och med var medicinskt bevisat att personen i fråga varit vuxen. Vid ett tillfälle skrev Migrationsverket upp åldern för två män från Marocko. I vanlig ordning gick informationen till den kommun i vilken de varit placerade som sedan skulle meddela personerna att de måste lämna HVB-hemmet och flytta till ett asylboende för vuxna. De två marockanerna ogillade beskedet och barrikaderade sig i sina rum. Istället för att tillkalla polisen och vräka dem från boendet samt anmäla fuskarna för bedrägeri, bidragsbrott och oredligt förfarande beslutade socialtjänsten i kommunen egenhändigt att förlänga deras placering på HVB-hemmet i två månader till. Motiveringen löd så här:
 – De ska nog lugna ner sig så småningom. De behöver lite lugn och ro nu efter beskedet. Vi är inte sådana som tillkallar polisen varje gång!
Alla andra på det aktuella HVB-hemmet fick en tydlig illustration i hur man som asylsökande handskas med svenska myndigheter. Det bör tilläggas att kommunens beslut om den fortsatta placeringen kostade statskassan cirka åttio tusen kronor per månad och ”barn”.
Det är också viktigt att nämna att de allra flesta av falska barn som jag träffade fick PUT. Migrationsverket stoltserar sig med att 88% av ”ensamkommande flyktingbarn” får stanna i Sverige trots avsaknaden av ålderskontroller.
Jag brukar vara återhållsam med att uttrycka egna åsikter i mina inlägg för att inte bli alltför spekulativ utan endast hålla mig till fakta och mina empiriska erfarenheter. Däremot skulle jag vilja göra ett undantag här. Det är djupt tragiskt när ett helt samhälle uppfostras i att se vuxna män som barn och förneka verkligheten. Det är tragiskt för alla inblandade – de lärare och elever som måste dela klassrum med vuxna män som leker barn, socialtjänstassistenter och annan personal som de kommer i kontakt med, tv-tittare som ser vuxna män i reportage presenteras som barn, och inte minst – för de här personerna själva. Den mentala och moraliska korruption detta innebär underminerar grundstenar i det västerländska samhället – ett klart, rationellt och kritiskt tänkande. Ängsligheten kring det här problemet som bidrog till att ingenting gjordes på mer än tio år kan inte rättfärdigas."
Vill du läsa texten på sin rätta plats kan du klicka på länken här

måndag 29 augusti 2016

Första arbetsdagen


Semestern är slut, över och förbi. Jag startar upp hösten i raketfart med 12 timmars arbete första dagen. Jag är glad att jag inte längre har ett jobb som framkallar ångest eller stress, det bara är

I helgen bakade Ann en sådan här vacker plommonkaka. Den var god att äta med vaniljsås men hade säkert varit lika god utan. 

fredag 26 augusti 2016

Titta och njut!

Slut på våra lunchdejter


Mina tre sista semesterdagar har inneburit de första arbetsdagarna för Ann. Eftersom hon jobbar här i byn så har hon kunnat åka hem på lunchen där jag mött henne med dukat bord. Men i och med fredag så blev det vår sista lunch tillsammans, från och med måndag åker jag till mitt jobb och vi får fira luncherna var och en på sitt håll. Trist.

onsdag 24 augusti 2016

Att "vinna" val.


Socialdemokraterna har valt sin nya partisekreterare. Det blev Lena Rådström Baastad från Örebro. Efter utnämningen sade hon på presskonferensen: "Jag är van vid att vinna val och det tänker jag fortsätta med".

Ja, hur var det nu med att "vinna" val? Det går ju såklart att kontrollera och det har lyckligtvis Rebecca Weidmo Uvell gjort. Hon har redogjort för Baastads valvinnarkoncept, du kan själv läsa om det på länken här. Till och med DN har reagerat på just det där med att "vinna" val. Om det kan du läsa här.

För dig som inte orkar läsa så kan jag berätta hur hon gjorde för att "vinna" valet i Örebro 2010. Då startade Baastad en så kallad röstskola i det invandrartäta området Vivalla. Bland Socialdemokratiska flaggor, affischer och den dåvarande partiledaren Mona Sahlin berättade de om hur rösträtten fungerar i Sverige och vad Socialdemokraterna står för (läs kan erbjuda invandrarna). Sedan tog de människorna i handen och ledde dem till torget där de förberett ett tält, Socialdemokratiska röstsedlar och små bås så att invandrarna kunde förtidsrösta. Socialdemokraterna fick 64% respektive 64,3% av rösterna i Vivalla. Händelsen polisanmäldes och Valmyndigheten tvingades utlysa nyval i just dessa distrikt. Valet 2014 då Socialdemokraterna vann det nationella valet så tappade partiet under ledningen av Baastad i Örebro. Förutom då i Vivalla där röstskolorna hade hållits, där fick partiet mellan 67% och 72% av sympatierna.

Att hålla röstskolor och sedan leda människor till partiets egna tält för att de ska för förtidsrösta är inte i enlighet med god demokrati och fria val. Det är att påverka över gränsen. Men Baastad tycker annorlunda, det är så man "vinner" val enligt henne. Och vips fick hon partiets näst finaste tjänst.

Tänk att det...


... idag bara är fyra månader kvar till julafton.

tisdag 23 augusti 2016

Jag klarade det!


Igår var Ann hos vår nya tandläkare och idag var det min tur. Vi är väldigt nöjda med honom och tandsköterskan - de är lugna, mjuka på handen och trevliga. Ungefär en timma tog besöket och då hade de tagit fyra bilder, känt och klämt på alla tänder, tagit bort tandsten, polerat och slutligen lagt på en fluorhinna över tandhalsarna. Ett tusen kronor inklusive två värdecheckar från Försäkringskassan.

Hur är då statusen i munnen? Prima skinka! God munhygien, starka tänder, ingen karies och friskt tandkött utan risk för tandlossning. Gissa om jag svävade ut därifrån. Han konstaterade att vi inte behövde träffas varje år utan att det räcker med vartannat, men däremot rekommenderade han mig att uppsöka tandsköterskan varje åt för att rensa bort tandsten.

Extra roligt var det att kunna briljera med hur tänderna sköts:
Använder du eltandborste?  Check!
Rör du hela tiden på tandborsten? Check!
Har den trycksensor? Check!
Använder du Sensodyne? Check!
Använder du tandtråd? Check!
Sköljer du munnen med Flux? Check!

Och som traditionen bjuder kunde jag lite senare njuta av en Dubbelnougat som Ann hade köpt till mig. Nu är det tolv månader till nästa gång jag behöver uppsöka tandsköterskan och tjugofyra månader till tandläkaren.

måndag 22 augusti 2016

Och nu de senaste nyheterna från...

... IS.
Visste du att de har en egen tidning? Det har de. Genom att klicka på den här länken kan du läsa deras senaste nummer som handlar om att krossa kristendomen. Det är en snygg produktion med massor av vackra bilder. Men det finns också en mindre smakfull bild på en halshuggning som sker på öppen gata.

Så är du trött på de gamla medierna eller inte vill läsa alternativ media, då kan du läsa denna tidning som omväxling.

Jag blir så ledsen!

Vintertullens vård- och omsorgsboende är beläget på Södermalm i Stockholm. Jag har själv varit där och sökt skydd för regn och kyla i deras foajé under min tid som parkeringsvakt. Det är ett stort boende och jag såg massor av äldre människor som vandrade i korridorerna, gick till matsalen eller besökte kvinnan som drev fotvården i entrén. Nu vräks de gamla till förmån för migranter. Jag blir så ledsen över att våra politiker ser de äldre som avskräde och tvingar iväg dem in i en osäker framtid. Imorgon kan det vara du som tvingas iväg. Tänk på det nästa gång du väljer valsedel.

NYA VYER PÅ ÅLDERNS HÖST

Ulf Larsson DGS
Ulf Larsson
I år ska Stockholms stad hitta boenden för 2 810 flyktingar som fått asyl i Sverige. Dessutom måste staden hitta platser åt ensamkommande flyktingbarn. I innerstan letar man därför efter befintliga lokaler som kan byggas om till bostäder för denna kategori. Vård- och omsorgsboendet Vintertullen på Södermalm i Stockholm hör till de fastigheter som nu som bäst håller på att invigas för sitt nya syfte.
En av dem som har tvingats – i ordets rätta bemärkelse – att flytta på sig är Tora Johansson, 87 år. Här följer berättelsen om henne och hennes flytt. För att göra läsupplevelsen så intensiv som möjligt har jag använt några av de berättartekniska grepp som man titt som tätt stöter på i dagspressens migrantreportage. Först lite kort om Tora Johansson:
TORA JOHANSSON föddes som ett av tre syskon i Dals-Långed 1929. Efter folkskolan flyttade hon till Stockholm, där hon fick arbete inom SARA-koncernen, med sin första arbetsplats på restaurang Röda Berget. Efter en tid träffade hon Gösta, som arbetade på försäkringsbolaget Göta. Vid tiden för deras möte bodde Tora inackorderad på Katarina Bangata på Södermalm; Gösta bodde kvar i sitt föräldrahem i Ektorp. Så småningom fick de en liten hyresrätt på Heleneborgsgatan. Några år efter att parets andra barn fötts, blev de erbjudna en lägenhet på 4 rum och kök i det då nyuppförda Drakenbergsområdet vid Hornstull. Åren gick. Tora arbetade som bambatant på Högalidsskolan och Gösta fortsatte sitt jobb inom Göta. Barnen blev stora och flyttade hemifrån. En dag fanns plötsligt inte Gösta mer. Eftersom Tora tyckte att lägenheten var onödigt stor, och eftersom hon inte skulle ha råd att köpa den som bostadsrätt i den pågående omvandlingen från hyresrätt till bostadsrätt, och eftersom hon fått lite allmänt svårt med orken så tackade hon ja till erbjudandet om en tvårumslägenhet på 46 m2 i Vintertullens servicehus, dit hon stått i kö flera år.
PÅ VINTERTULLEN FÅR TORA JOHANSSON några fina år. Hon har tagit med sig de mest älskade sakerna: en matrumsmöbel, inramade porträtt, en liten Sinkiang-matta som hon och Gösta köpte när de flyttat i Drakenbergsfyran, barnens inramade teckningar. Sin första väggspegel. En liten nysilverkaffeservis som Göstas föräldrar skänkte dem i bröllopsgåva. Toras nya lilla bostad blir en plats för henne att känna frid i. Att minnas. Att tänka på åren som gått. Barnen. Gösta. Att kunna ta en liten promenad några gånger i veckan förbi porten till den fastighet där hennes första hyresrum i Stockholm låg. Och ibland, om orken är god, ta bussen bort till Högalidsskolan, och minnas åren som omtyckt bambatant.
Att känna att livet varit meningsfullt.
Att ibland åka till Skogskyrkogårdens minneslund och tänka på Gösta. Och barnen – att det hade gått bra för dem i livet.
Tora Johansson insåg att hon kanske inte hade mer än 5-6 år kvar i livet. Men hon kände sig tacksam över det liv hon fått och vad hon gjort av det.
MEN SÅ EN DAG förra året fick Tora ett brev från fastighetsbolaget Micasa och Katarina-Sofia Stadsdelsförvaltning. I brevet meddelades kort att Vintertullen skulle stängas för renovering, detta efter omfattande vattenskador efter ett skyfall 2014. Tora blev erbjuden att ställa sig i kö till andra boenden i Stockholms stad, med ett muntligt löfte om att få kunna flytta tillbaka till sin lägenhet efter renoveringen. Då det råder stor brist på lägenheter i servicehus, kunde staden med så kort varsel bara erbjuda Tora ett tillfälligt boende – ett enkelrum utan kök – på en ombyggd vårdavdelning på före detta Långbro sjukhus i Fruängen. Renoveringen bedömdes ta som mest ett år.
MEN I MARS I ÅR fattade Stockholms stad istället beslut om att helt lägga ner Vintertullen. Detta då stadsdelsnämnden bedömt att Vintertullen ”inte är ett fungerande boende för de äldre” och att ”renoveringen skulle innebära för stora störningar”. Senast 2017 ska äldreboendet vara helt avvecklat.
Här uppstår nu ett spännande läge – en snart nyrenoverad och dessutom tom fastighet attraktivt belägen på Södermalm i Stockholm. Vad ska man använda dessa lokalgodbitar – varav en del redan är färdigrenoverade – till efter renoveringen? Jo, bostäderna i Vintertullen ska, via Stiftelsen Hotellhem (SHIS), hyras ut till personer som har fått uppehållstillstånd i Sverige och kommunplacerats i Stockholm. Inflyttningen börjar redan nu i augusti, i de delar av fastigheten som är färdigrenoverade.
Anders Göransson (S), ordförande i Södermalms stadsdelsnämnd, understryker att stängningen av Vintertullen inte har något att göra med att det nu ska bli bostäder för personer som nyligen fått uppehållstillstånd:
– Självklart inte.
Ytterligare information ges av Fredrik Jurdell, vd för SHIS och ansvarig för samordningen av flyktingfrågan i Stockholm:
– Lägenheterna i Vintertullen ska hyras ut till nya stockholmare som sökt asyl och som fått uppehållstillstånd. Det är alltså inte frågan om en flyktingförläggning eller ett asylboende.
I Vintertullen blir det nu så kallade genomgångsbostäder där man kan bo i fem år i väntan på en egen bostad. Målgruppen är nyanlända vuxna och familjer.
Hur gick det med de tidigare och uppsagda hyresgästerna då?
FÖR TORAS DEL innebär Stockholms stads nya planer att hon aldrig kommer att kunna flytta tillbaka till sin älskade lilla tvårummare, som hon trodde skulle bli hennes sista bostad i livet och som hon möblerat med minnen från sitt liv tillsammans med Gösta och barnen. En bostad i den stadsdel där hon har levt nästan hela sitt liv. Stockholms stad har informerat Tora om att hon är välkommen att ställa sig i kö för en bostad i något annat av stadens servicehus. I väntan på det får Tora bo kvar i sitt enkelrum på f d Långbro mentalsjukhus i Fruängen.
TORA BJUDER PÅ KAFFE och kardemummalängd som hon dukar fram på rummets lilla bord. På golvet ligger Sinkiang-mattan, och väggarna pryds av barnens teckningar som Tora prydligt har ramat in. Sockret är slut så kaffet smakar bittert. En tår trillar sakta nerför hennes ena kind, och rösten är bräcklig:
– Jag ska väl inte klaga. Jag kan ju i alla fall låsa dörren om mig och jag har ett helt rum för mig själv. Och utsikten är inte dålig, man ser ju faktiskt ända in till Söder. Men visst saknar jag min fina lägenhet. Nu vet jag inte hur länge jag får bo kvar här eller var jag hamnar sen. Men jag ska inte klaga. Det finns ju en fin park härutanför och jag kan gå ut och mata änderna i dammen varje dag.
DET HUNDRATAL ÄLDRE som fortfarande bor kvar på Vintertullen måste nu också ställa sig i kö till andra boenden. De har liksom Tora ingen förtur till nya platser.
För närvarande pågår tre olika verksamheter i Vintertullsfastigheten: det kvarvarande äldreboendet (fram till 2017), viss skolverksamhet samt de nya migrantbostäderna. Den nya verksamheten kommer att kräva en del investeringar, utöver själva ombyggnadskostnaderna, berättar Fredrik Jurdell:
– Säkerheten är jätteviktig både för de äldre och för skolan och vi tar höjd för att alla ska känna sig trygga. Vi vet att det kan skapa oro och frågor, säger han.
– Om SHIS bedömer att det finns behov kommer det att finnas personal på plats på boendet dygnet runt.
– Vi vill också ta höjd för att det kan komma hot mot boendet från omgivningen, säger Fredrik Jurdell.
UTE I LÅNGBRO SJUKHUSPARK kastar sensommarsolen bleka skuggor över dammen och de simmande änderna. Måsarna skriar högt uppe i skyn. Tora matar de hungriga änderna med det sista av den torra frallan, lägger försiktigt plastpåsen i en överfull papperskorg och börjar långsamt vandra tillbaka mot den tidigare vårdbyggnaden.
Hemåt.
FOTNOT: Tora Johansson heter egentligen något annat.

söndag 21 augusti 2016

Det är lite svårt att...


... veta om vi har en kisse som leker Stålmannen eller helt enkelt är nazist.